8 nov. 2012

KONSTATERA UTAN ATT REFLEKTERA


Sommar är alltid lika med repriser. Givetvis sändes även gamla program av ”Korrespondenterna” igen. Som spöken av svensk naivitet.
 
Vi fick åter se prostituerade småflickor i Bangladesh bordellkvarter, barn som hembiträden i Haiti samt barntiggare för muslimsk skola i Senegal. Men måste man åka utomlands för att finna dessa och andra kanske värre grundproblem?
I Sverige råder det ett närmast isande avvisande mot barn och unga, vilket jag ska återkomma till längre fram. Att man kunde skicka en totalt ensam 2-åring till barnhem i Frankrike är ett svar på detta och inget annat.
Det hävdades i programmet att det alltid har funnits slavar under civilisationens historia, men idag finns fler slavar än någonsin. Det är även billigare i dag att äga en slav. I takt med att världen öppnat sig så har slavhandeln blomstrat. Internationellt har slavsystemet avskaffats, ändå lär det finnas 30 miljoner slavar och en stor del av dem är barn. De är effektivare än vuxna, flyr inte lika lätt och lättare att stjäla ifrån, påstås det.
Det mest intressanta är programmets inledning. Reportern rynkar pannan när hon ställer frågan:
”Vad är det som gör att vi kan behandla barn som djur? Varför har mänskligheten inte kommit längre? Varför görs inte mer för att stoppa slaveriet?”
Personligen låter dessa spekulativa påståenden ovanligt korkade, som hämtat från ROKS.
Det där med humanism är intressant. Hur många gånger sveper inte så kallade bildade till med att "vi är ju humanister". Desto mer civiliserade vi påstås ha blivit, ju mer "mänskliga” är vi.
Humanism är dock endast en summa idéer – vanligen andliga eller kulturella – som utgår från en livsåskådning som bygger på den enskilda människans betydelse och bildningens värde.
Det är nu jag frankt vill påstå att ens förmåga till empati inte har med bildning att göra!
Under mina år på institutioner skulle jag få tydliga bevis för mitt påstående.
Denna medfödda evolutionära förmåga har vi ytterst nytta av i grupp och som gör att vi kan identifiera och/eller försätta oss i andra medmänniskors situation.
Jag är däremot övertygad om att politisk eller religiös "bildning" kan slå ut den medfödda empiriska förmågan, när ett barn inte får vara barn och världen därför liten. Barn är konservativa och måste så få vara och det i nutid, i vilken ett barn och ungdom ytterst existerar.
Det som bestämmer den civila människans betydelse (värdet) är fortfarande kontakter och materiell status. Just det som visar på Jagets framgång och oberoende. Lägg därtill den västerländska individuella människosynen, i vilken ensam är stark. Är det konstigt om Homo Sapiens moraliskt går mot sin undergång då denna syn bryter mot biologiska fundament?
Världen har otvetydigt redan ekologiska flyktingar.
Vid sin död lär Aristoteles ha släppt sin slav fri.  Även filosofen var ett biologiskt djur. Däggdjur till och med och släkt med de andra primaterna.
I ett fientligt, högaggressivt och starkt tävlingsinriktat samhälle framställde Aristoteles kvinnan som en ofullgången man i induktionssläran. Jag ger mig tusan på att tänkaren upptäckte vid sin dödsbädd att slaven kände sin herre bättre.
Vi spelar fortfarande schack med döden i att ständigt vara framgångsrika och oberoende i framtiden. Denna aggressiva tävlingsanda upphöjs till ett gudomligt HEN-beteende.
Högmod är utan tvekan den största anledningen till att en människa skaffar en slav. Lättja är högmodets närmsta släkting.
Samvetslösa människor borde därför kallas odjur rakt av!
I en annan sommarrepris fick vi följa barnläkare på ett specialistsjukhus i London. En för övrigt tung och ödesmättad dokumentärserie ”Barnläkarna”. Nu visades även upp den så kallade "mänskliga" sidan – (läs humanistisk tolkning) - ur flera perspektiv; att människan inte skyr metoder för både den största och första synden. Programmet sändes också på bästa sommartid.
Kanske krävs det mer än nerver för att klara av att se detta program som ställde de svåra frågorna, till exempel: Vad betyder egentligen ett okränkbart liv? Kan döden ibland vara en befriare istället för ett kliniskt icke liv? En av barnläkarna vågade och hade modet att säga: "att livet i sig självt var okränkbart, men ett liv i teorin måste ställas mot ett liv i praktiken."
Biologiskt finns redan ett okränkbart värde i det att vi är byggda av samma material. Men vad är det som gör att vi vill inbilla oss att döden inte har plats i livet och istället försöker tygla lidandet av själviska skäl?
Vi borde lära oss av empatiska veterinärer som hellre avslutar ett meningslöst lidande.