29 juni 2012

DÖDFÖRKLARAD LAGRÅDSREMISS

När man bläddrar här och där på internet framstår det som om det finns olika tolkningar av Maria Larssons lagrådsremiss: Ersättning av staten till personer som utsatts för övergrepp eller försummelser i samhällsvården. länk 
Själv är jag inte förvånad. Inte alls. Intressant är däremot att adressaten Lagrådet givetvis även har delgett sina synpunkter och på ett mycket snabbt och snyggt sätt dödförklarat nämnda skrivelse. länk 

Borde ha tillämpat redan befintlig lag
Lagrådet ska, i sedvanlig ordning, granska logik och sammanhang. Socialdepartementets lagrådsremiss kritiseras på samtliga punkter. Men man påpekar att man inte kan avstyrka att förslaget läggs till grund för lagstiftning på grund av den politiska överenskommelsen:
"Av remissen framgår emellertid att det finns en bred politisk enighet bakom det framlagda förslaget. Det får, även om det inte återspeglas i remissen, antas att det finns seriösa överväganden beträffande problem av det slag som Lagrådet nu pekat på bakom den ”ramöverenskommelse” som remissen sägs bygga på. Lagrådet anser sig mot den bakgrunden inte ha skäl att avstyrka att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Enligt Lagrådet är det emellertid viktigt att det inte utvecklas till en mer allmän vana att göra ”undantag från den normala rättsordningen” när olika grupper ställer krav på ersättning. I förhållanden synes det rimligare att överväga i vad mån det kan finnas skäl för att i stället genomföra generella ändringar av de ersättningsrättsliga principer som normalt gäller.”
Det hade alltså inte behövts en ny lag utan man kunde ha tillämpat redan befintlig sådan!

Lagrådet betonar att ersättningen på 250 000 kronor inte kan bedömas vara annat än just ex gratia, till form och innehåll. ”Likarättsprincipen” som Maria Larsson drog till med som en förklaring till noll ersättning i september 2011 är av totalt ointresse i sådana här sammanhang, anser man. Eftersom vi var helt rättslösa håller heller inte snacket om preskription.

Lagrådsremissen bygger alltså på en ramöverenskommelse, som träffades i september 2011, mellan företrädare för regeringspartierna och Socialdemokraterna, Miljöpartiet de gröna samt Vänsterpartiet. Är det konstigt om Sverigedemokraterna i så fall spelar ut sitt kort nu när Lagrådet har sagt sitt? Vad jag förstår är det många som i stor besvikelse och ilska har vänt sig till SD i hopp om att detta parti ska kunna förändra i sak.
Som liberal tror jag personligen inte mycket på SD, men det är allvarligt nog att nuvarande regering och övriga oppositionspartier bildligt talat är både blinda och döva.

Remissen otydlig och motsättningsfull
Lagrådet läxar upp. Både regeringen och oppositionen gör avsteg från normala ersättningsrättsliga principer. Lagrådet varnar:
"Den fortsatta hanteringen och utformningen av ersättningen kan i sådana fall formellt förlora sin karaktär av ex gratia-ersättning genom att det införs särskild lagstiftning. Rätten påminner närmast om regeringens i regeringsformen reglerade rätt att medge dispens från föreskrifter i förordningar eller från bestämmelser som har meddelats med stöd av beslut av regeringen och att genom nåd efterge eller mildra brottspåföljd eller liknande ingrepp. Gemensamt för alla dessa möjligheter kan sägas vara att de grundar sig på en insikt om svårigheten att ställa upp generella regler som ger resultat som inte endast framstår som lämpliga i allmänhet utan också i varje enskilt fall. Även om med rättvisa i allmänhet brukar avses överensstämmelse med en generell norm har det traditionellt sett ansetts att ”rättvisan” också kräver en viss möjlighet att avvika från den generella normen under exceptionella förhållanden. Möjligheten till sådan avvikelse är vad som brukar avses med det senare ledet i uttrycket ”rätt och billighet.”

Socialdepartamentets lagrådsremiss är full av motsättningar, som tidigare konstaterat. I den hänvisas ofta till lagen om ersättning till steriliserade i vissa fall. (SOU 1999:2) Nuvarande regering har haft den som ”förebild”, men uppenbart inte förstått den grundläggande principen i sterilitetsutredningen; skillnaden mellan tvång och frivillighet och varför den tillkom! (SOU 1999:2) länk
Med denna remiss, signerad av Maria Larsson och avvikande från rättspraxis, skulle definitivt inte de steriliserade ha fått ersättning av Staten eftersom man tar hänsyn till rådande värderingar som gällde!

Ironi eller inte, men Lagrådet tipsar nu hur meningen istället ska vara formulerad för att den ”rätta” betydelsen ska fram: ”Enligt tredje stycket i förslaget ska frågan om övergreppen eller försummelserna varit av allvarlig art bedömas ”med hänsyn till omständigheterna vid tidpunkten för händelserna”. Av remissen framgår att med omständigheterna avses inte endast då rådande faktiska förhållanden utan också de värderingar som då rådde. Enligt Lagrådets uppfattning skulle detta komma till tydligare uttryck om ordet ”omständigheterna” byttes ut mot ”förhållandena".

Ingen avsikt att göra upp med det förflutna
Regeringen och oppositionen har fortfarande ingen tydlig avsikt att göra upp med det förflutna. Det framkommer också av Lagrådets yttrande när frågan om varför de sökande ska ha varit inom samhällsvården år 1920 -1980 för att kunna söka ersättning:
”När det gäller den nu föreslagna begränsningen till övergrepp och försummelser som ägt rum före den 31 december 1980 lämnas däremot inte någon annan förklaring än ett inte helt lättbegripligt resonemang om vikten av att undvika att systemet kan tillämpas jämsides med gällande civil- och straffrättsliga regler. Följden av avgränsningen blir att fall som förekommit efter den 31 december 1980 aldrig kommer att kunna få ersättning enligt lagen även om de i sakligt hänseende inte på något sätt skiljer sig från fall före denna tidpunkt" (…) "Vad Lagrådet anmärkte i samband med sin granskning av det förslaget om de starka krav på likabehandling som det svenska rättssamhället kännetecknas av och om den prejudicerande effekt som det förslaget kunde förväntas få gör sig därigenom i än högre grad gällande beträffande det nu framlagda förslaget. Detta gäller oavsett om den utsatte gått miste om sin normala rätt till ersättning på grund av preskription eller inte (vilket knappast heller borde vara relevant med hänsyn till att den föreslagna rätten gäller oberoende av om tidigare ersättning lämnats enligt normala bestämmelser)"

Vanvårdsutredningens direktiv omfattade de som varit placerade med stöd av barnavårdslagen (1924:361, 1960:97), socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1980:621, 1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. I Upprättelseutredningen plockade man godtyckligt bort några av dem, enligt Maria Larssons direktiv.

Varnar för Europakonventionen
Förslaget till den tänka nämndens utformning och arbete kritiseras även och Lagrådet varnar för Europakonventionen:
”Den valda lagstiftningstekniken ger upphov till oklarheter om förhållandet och ansvarsfördelningen mellan de särskilda beslutsorganen, själva nämndmyndigheten och myndighetschefen/ myndighetsledningen vilket är besvärande när det gäller frågan om de särskilda beslutsorganens självständighet som domstol."


Sammanfattningsvis är Lagrådets svar på lagrådsremissen bevis nog för vanvårdade utredningar och inkompetenta politiker. Är det inte redan en fråga för Europakonventionen?

Berörda politiker, utredare och forskare framstår som eniga. Även angående Upprättelseutredningens förslag när det gäller att förhindra fortsatt vanvård i dagens sociala vård. Åtgärdspaketet ansågs tillförlitligt och mig veterligen fanns ingen kritik. Men man såg inte till helheten. Igen.
I slutändan blir det barnen eller de unga som får axla den tyngsta bördan i en "värld" utanför världen, där ”skvallra” är det största brottet. Som förr alltså.

Lång tid för att utreda tillsynens brister
När ska ansvariga och inblandade i dessa utredningar börja avslöja faktiska sanningar? Eller är det bara en illusion när man tyvärr har fått inse att dessa saknar i stort ethos, pathos och logos?
Särskilde utredaren Göran Johanssons bedömning i slutrapporten 2011 lämnar avtryck:
”Också handläggarna i den av Upprättelseutredningen föreslagna nämnden/myndigheten bör få tillgång till psykosocialt stöd i arbetet.”

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Han, som i grunden är socionom, orerar om hur psykosocialt starka dessa utredare måste vara för att klara jobbet. Sen måste de ha kvalificerad hjälp.

Det är bara det att vi, som intervjuades, lätt kunde läsa av dessa människor som uppfattade sig själva som starka. Hur mycket verklighet som de klarade av noterade vi snabbt. Det är nämligen en fråga om att överleva.
Ingen har ens frågat oss varför vi höll tyst om dessa övergrepp och försummelser i decennier. Istället har hemmagjorda teorier skapats av dessa stipendieutredare då man inte vågade se den nakna sanningen i praktiken
.


Mycket kommer garanterat aldrig fram så länge man tillsätter sådant folk, vilket får allvarliga konsekvenser för samhället i nutid och framtid.
Vanvårds- och Upprättelseutredningen startade egentligen med ett radioprogram De omhändertagna barnen av Kattis Björklund och Ylva Mårtens, vilka fick Guldspaden i radioklassen 2001. länk
På det följde teve-dokumentären Stulen barndom i november 2005 och först då agerade Socialstyrelsen med att utreda frågan om tillsynen brast. Mer än 5 år tog detta. Orsaken till att det tog så lång tid beror väl på brist på enkel logik, antar jag. Utan insyn kan ju tillsyn inte fungera alls.


Man skulle givetvis från början ha tagit in utomstående kompetent folk med bred kunskapsförankring. Som i till exempel Sterilitetsutredningen, som inte ens tog 2 år att färdigställa. Och det utan politiskt tjabbel. Är det någon som är förvånad över hur man kastar bort skattepengar på meningslösheter?
Inte jag. Inte alls.