21 maj 2012

... VAR GOD DRÖJ!

Regeringens lagrådsremiss med direktiv för ersättningsnämnden är klar och undertecknad av barnministern Maria Larsson. länk Inför pressuppbådet rycks hon med i iverns stund och önskar visst att vi så kallade vanvårdade ska vara glada, men menar hon tacksamma?

Det är många teoretiska huvud som nu har verkat under alla år som utredningar kring vanvård av barn och unga i samhällsvården har pågått. Men vad blev resultatet? Nej, det blev ingen helhetsbild att luta sig till. Kvar finns fullt med öar, men ingen ocean. Man är som vanligt resursfixerad i Sverige men saknar flödestänk i sak. Man skulle också på svenska kunna säga Insikt – var god dröj!


Den granskande tredje makten har lyst med sin frånvaro. En undersökande artikel tar tid. Det är väl därför som de välarbetade reportagen försvann, antar jag. Och var fanns och finns forskarna? I Sverige förefaller det vara ombytta roller. Tjänstemän på Socialstyrelsen kunde agera som forskare i nämnda utredningar. Av bifogade länkar, med kommentarer, undrar man om det alltid har varit en typ borderline-lekstuga på Socialstyrelsen.
länk länk   

En sak framstår tydligt i lagrådsremissen, menar jag. Regeringen kan inte ha haft stor tilltro till Vanvårdsutredningen. Regeringens egen Upprättelseutredning vacklade, bland annat utredaren Kerstin Wigzell fick inte insyn i den förra utredningens material.
Klart är att Vanvårdsutredningen lade all kraft på att bevisa att den sociala myndighetens tillsyn brast. Det tog närmare 6 år att utreda. Vanligt bondförnuft säger att utan insyn finns ingen tillsyn. Av bara den anledningen behövdes ingen utredning.

Aldrig någonsin har en statlig utredning följts av så mycket politiskt tjabbel som Vanvårds- och Upprättelseutredningen förde med sig. En sak har jag lärt mig av denna snart sexåriga utredningsprocess. De som annars inte skulle ha gjort karriär, använder sig nu av de så kallade ”vanvårdade”. Säg mig, är det inte att "gå över lik"?

Det mest intressanta är de bortkastade skattepengar som investerades i de vanvårdade utredningarna, vilket torde intressera allmänheten i alla fall. 1


Trots Vanvårdsutredningens direktiv om att kartlägga övergreppen och dokumentera stödbevis gjorde visst särskilde utredaren Göran Johansson som han ville. Eller hade han regeringens stöd för att endast kontrollera tillsynsbiten?
Vanvårdsutredningen byggde ytterst på vad särskilde utredare Göran Johansson personligen ansåg var ”övergrepp och försummelser” och med hänsyn utifrån en nutida barnsyn. I lagrådsremissen raderas nu mer eller mindre denna uppfattning. Allvarliga övergrepp och försummelser specificeras inte direkt, utan snarare lyfter man fram vad som inte kan gälla för ersättning och även det är oklart!

Lagrådsremissen bygger istället på Upprättelseutredningen, med undantag av framför allt 1 punkt som föreslogs i den: ”en särskild vikt skulle läggas vid om övergreppet eller försummelsen hade medfört en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling allvarligt skadas."
Här backar regeringen med motivering: ”Att föreskriva att särskild vikt ska läggas vid om det funnits påtaglig risk för allvarlig skada kan dessutom tolkas så att en riskbedömning ska göras i enskilda fall.” (...)”Om övergreppen eller försummelserna har varit av allvarlig art ska bedömas med hänsyn till omständigheterna vid tidpunkten för händelserna.”
Förslaget i Upprättelseutredningen var inte det bästa. I lagrådsremissen utgår man direkt från handlingen och dess konsekvenser. Det tycker jag är bra. Men problemet blir väl snarare att tolka vad som kan anses ha varit ”normalt för sin samtid” och om detta ”normala” gällde alla samhällsmedborgare i praktiken. Men den frågan kanske också ska utredas?

Staten Sverige är ännu inte intresserad ifall om och hur Barnavårdsnämnden agerade på felaktiga grunder. Då som nu. Framgick vid den offentliga Upprättelseceremonin och nu tydligt även i lagrådsremissen:
”Vanvården har skett när barnet genom myndighetsbeslut skilts från sina föräldrar och placerats i samhällets vård. Syftet med vården har varit att skydda och hjälpa barnet till en tryggare uppväxt. Att vården sedan istället varit direkt farlig för barnets hälsa och utveckling innebär ett stort svek från samhällets sida. De barn som utsatts för vanvård har utsatts för en dubbel kränkning, dels genom övergreppen i sig, dels genom att de lämnats utan uppsikt och ofta utom räckhåll för hjälp.”
Av Herr Talman fick jag veta att jag var ett avart barn till underartade föräldrar, eftersom Sverige bad endast om ursäkt för övergreppen och försummelserna i den sociala vården.
Jag förstår och respekterar att en del vanvårdade härmed har fått sin ursäkt eftersom de hade, av andra skäl, en mycket dålig eller ingen alls kontakt med den ursprungliga biofamiljen/släkten. Men för oss andra blev ceremonin ytterligare en kränkning.
 
Eftersom det inte anses intressant på vilka faktiska orsaker tvångsomhändertagandet gjordes, betraktas därför även dessa ”normalt för sin samtid” i lagrådsremissen.
Att mista den essentiella anknytningen till sina kära och förlora kontakten till sin omgivning är det första och sista traumat ett barn kan utsättas för. Denna lag gäller alla däggdjur. Så i nazistlägren, så för himlens alla stjärnor, och så ock på den svenska kartans uppsamlingsplatser.


Det är anmärkningsvärt att man, i lagrådsremissen, fäster stor vikt vid den norska utredningen då den kvalitativt var både mer genomtänkt och utförd. Därefter agerade man, vilket gav direkta resultat för de norska barnen i fortsatt samhällsvård.
I Sverige vill man inte ens diskutera Statens och kommunernas ansvar. Såväl i Norge som i Sverige var det ytterst Staten som bar ansvaret för den sociala vården fram tills åttiotalets begynnelse, då det blev kommunalt självstyre. Det utgick en grundersättning (Ex gratia) från norska staten med följande ersättningar från kommunerna. De norska kommunerna hade däremot olika solvens.
I lagrådsremissen står givetvis om att övergreppen och försummelserna ska ha skett mellan år 1920 - 1980. Resonemanget om preskription, varför tidpunkten är satt till senast år 1980, är däremot inte hållbart på flera punkter utan borde diagnostiseras som kvalificerat trams. I Norge insåg man tidigt att den sociala vanvårdens övergrepp pågick fram tills nutid. Så även inom den katolska kyrkan.

Dåvarande socialminister Morgan Johan(s)son gav sin kompis Göran Johansson på Socialstyrelsen utredningsuppdraget och han fanns med redan i förrapporten Förekom övergrepp och kränkningar vid institutioner inom den sociala barnavården 1950-1980? Men i den, som verkar vara svår att få tag i numera, framgår det klart vilken uppfattning man hade om den svenska socialvården, hur förträfflig den var och fortfarande är. Således bestämde man sig tidigt i Sverige att vanvård och övergrepp kunde inte ha skett efter år 1980. Och knappast före heller av titeln att döma!
Paradoxalt nog omfattade Vanvårdsutredningen dem som varit placerade med stöd av barnavårdslagen (1924:361, 1960:97), socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1980:621, 1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
I direktivet till Upprättelseutredningen togs placeringar efter år 1980 bort och utredaren Kerstin Wigzell med sitt team reagerade heller inte.

Följaktligen lovordar Regeringen även att vården var mycket bra för många och fortfarande är. Kan Maria Larsson, som har signerat remissen, visa på vetenskapligt vedertagna undersökningar för detta påstående? Internationella sådana pekar däremot på motsatsen, vilket framgår i Upprättelseutredningen, som även påpekar att en svensk samlad forskning på området finns heller inte.
Jag vet att i kommunistiska/fascistiska statsskick är människosynen den mest intressanta. Staten anser sig då vara både suverän och den bästa uppfostraren. Däremot vet jag ännu ingen som har tackat för sin plats i den sociala tvångsvården. När vi ändå är igång kan väl Regeringen visa upp ett konkret exempel på hur ett barn eller tonåring kan undgå och/eller gå vidare i livet utan fysiska, medicinska och psykiska skador när allvarliga försummelser och övergrepp skedde och varken insyn/tillsyn eller konkreta rättigheter fanns?

Enligt lagrådsremissen bör ersättningsnämnden vara igång 1 januari 2013 och det ska gå att ansöka i två år. Nämndens ordförande ska vara, eller ha varit, domare och ledamöterna ska till exempel ha ”kompetens från barn- och ungdomsvård."
Ska man åter tillsätta socionomfolk!? Problemet med just Vanvårdsutredningen var att de inte hade tillräckligt med kunskaper och insikt i juridiska, medicinska, psykiatriska och idé- och lärdomshistoria, för att kunna bedöma övergrepp och allvarliga försummelser av allvarlig art.

Svaren börjar komma.
Men vems är ansvaret för att utredningar inte gjordes rätt från början?



När man läser lagrådsremissen framgår det att man resonerar utifrån de intervjuade i Vanvårdsutredningen. Klart är att majoriteten var fosterhemsbarn på 40- och 50-talet. I slutrapporten framgår också att de flesta av dem varit på 1 till 3 ställen. De som har varit på institutioner är i minoritet på grund av ett redan internationellt känt faktum: För tidig död.

I övrigt finns motsättningar i lagremissens resonemang. Som detta: ”Att skada faktiskt har uppstått krävs som redan nämnts inte för att ersättning ska kunna utges." Själv har jag svårt att förstå meningens innebörd och tycker att grundtanken därmed är luddig med anledning av att det i nästa andetag skrivs att endast allvarliga övergrepp och försummelser ska symboliskt ersättas med 250 000 kronor. Vidare, som ovan skrivet, ska heller ingen riskbedömning göras.

Vanvårdsföreningen Samhällets styvbarn har under lång tid endast verkat för fosterhemsgruppen, vad de än babblar om, och hävdat ”Ge ersättning åt alla”, vilket föreningen i och för sig har rätt till men bör räkna med att även allmänheten reagerar.
På sin hemsida skriver Samhällets Styvbarn att de har nu av Socialstyrelsen fått bidrag för att utbilda ett antal medlemmar, som ska stödja tidigare omhändertagna när de ska ansöka om ersättning för vanvård. Är det rimligt att Staten överhuvudtaget lägger ut sitt ansvar på ideella föreningar när de vanvårdade dessutom inte ens är en homogen grupp? Vilka andra ideella föreningar får den sortens börda på sig?

De sannolikt stressutlösta dödsfall, självmord och självmordsförsök, vilka redan har skett i samband med intervjuerna och omtalas i slutrapporten, kan man inte undgå genom att låta Vanvårdsföreningar ta hand om de som eventuellt får avslag på sin ansökan om ersättning. Det är inte bara etiskt förkastligt utan även omdömeslöst, när dessa föreningar har en redan komplicerad historia bakom sig med ytterst tvivelaktiga metoder.

Lagrådsremissen förtydligar på några punkter. Grundprincipen är att den sökande ska styrka att den har varit tvångsplacerad av svensk barnavård samt lägga fram stödbevis. Den sökande kan däremot få hjälp med sökandet. För att ärendet ska bli så optimalt som möjligt krävs däremot att sekretesslagar bryts:
”Utan att känna till innehållet i handlingarna är det omöjligt för nämnden att känna till vilka personer det kan röra sig om och att inhämta samtycke från dem. Nämnden måste ges tillgång till ett beslutsunderlag som ger förutsättningar att nå ett materiellt riktigt avgörande. En ordning där nämndens beslutsunderlag, och därmed sökandens möjlighet att få ersättning, görs beroende av tredje mans samtycke för att nämnden ska få ta del av uppgifterna vore inte acceptabelt ur rättsäkerhetssynpunkt. Det krävs därför en sekretessbrytande regel till förmån för nämnden för att den ska kunna inhämta alla uppgifter av betydelse för prövningen av ärendena..(...) Nämnden kan behöva inhämta uppgifter från kommuner, landsting och myndigheter som Socialstyrelsen, länsstyrelserna och polismyndigheterna samt från arkivmyndigheter. I vissa fall kan betydelsefulla uppgifter tänkas förekomma även hos andra myndigheter. (....) Om Vanvårdsutredningen redan utfört en arkivsökning och har arkiverat kopior av handlingarna bör de dock kunna inhämtas därifrån. På det viset kan också sökandens berättelse inhämtas för det fall han eller hon inte själv fogat den till sin ansökan om ersättning.”

Det var jurister som i yttranden till Upprättelseutredningen istället yrkade på en möjlighet för en muntlig/skriftlig replik för de berörda som fortfarande är i livet. En form av ”rättegång” blir det alltså, men bakom stängda dörrar när det gäller sexuella övergrepp i fosterhemmen, utförda lång tid tillbaka. Förhöret hålls då under ed.
Jag förstår delvis den synpunkten. Har man i media kunnat gå ut med tunga och allvarliga anklagelser så bör man kunna stå för dem också. Ärligt talat: Det här gillar jag. De som har saltat sina berättelser, eller tänker försöka, bör inte ens tänka på att ansöka om ersättning.

I stort tror jag det är få som har ljugit. Tvärtom. Snarare kan det finnas en del övergrepp och försummelser, vilka inte har kommit fram i ljuset på grund av Vanvårdsutredningens styrda intervjuer, sammanställningar och därmed analyser.
Att sen teamet inte hade journalistisk kompetens för att använda sig av metoden intervju, är en annan sak. En tredje är att intervjuerna, som förekommer i delrapporten 2010, godtyckligt fejkades.

1 Om intresserad, var vänlig se Bloggens texter: ”En vanvårdad vanvårdsutredning I samt II”