18 feb. 2012

Vanvårdsutredningen - en vanvårdad utredning II


Vår lagstiftning ska tillämpas på samma sätt för alla samhällsmedborgare. Bland de grundlagarna finns "Personuppgiftslagen" och "Lagen om etikprövning". Den sista ska tillämpas på forskning som avser människor och som innefattar behandling av känsliga personuppgifter, oavsett om samtycke finns eller inte. Syftet med lagen är att "skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning”.
Vanvårdsutredningen har inte skyddat den enskilda eller visat respekt för människovärdet.

Datainspektionen
Datainspektionen, som ska övervaka att även myndigheter följer PuL, lade ner 2 anmälningar för tillsyn av Vanvårdsutredningen och hänvisade istället till arkivlagen och ECPN. Orsaken var att Vanvårdsutredningen var avslutad i september 2011.
LifeGene-projektet preciserade inte ändamålet för lagringen, vilket var en ytterst anledning för Datainspektionen till att stoppa projektet, trots massiv kritik. Vanvårdsutredningen har varken preciserat ändamålet för lagringen eller handskas korrekt med känsliga personuppgifter, vilket inte är förenligt med 10 och 15 § PuL.
Om man jämför biobanker och föreställer sig istället ”sociala banker” blir utredningen därför ytterst farligt för eventuella framtida ändamål.


Många och allvarliga brister
De allvarliga bristerna är många i Vanvårdsutredningen. Några tog jag upp tidigare och fortsättning följer.
Vilseledande, bristande och delvis ingen information alls, vad avses både muntlig och skriftlig kommunikation. Felaktigheter och bristande aktsamhet vid insamling, behandling och användning av dokument, vilka innehåller mängder av känsliga personuppgifter. Material har försvunnit, även fullmakter.
Utredningen har även kategoriserats godtyckligt av sannolikt två skäl:
  • Gamla socialteoretiska modeller hänger kvar och man vill förklara orsaker och verkan utifrån dessa.
  • Man utgick ifrån att de vanvårdade därför var en homogen grupp, vilket
    definitivt inte är sant.
Intervjun
Intervjun var inte i ledig form utan styrd av vissa frågor. Bland de frågor som särskilde utredare Göran Johansson ställde till mig vid första telefonkontakten var om jag hade utsatts för sexuella övergrepp och/eller om jag hade en etnisk bakgrund. Dessa ledande och fixerande frågor ställde till problem för mig och säkert andra också.
Intervjun var i praktiken inte frivillig då man inte ägde rätt till att upphäva sitt deltagande och återkalla sitt inlämnade material. Vi hade inte ens rätt till att få sakfelen rättade. Men man drog sig inte för att ge oss löften om upprättelse samt hävda förändringar för dem i fortsatt samhällsvård.
Genom att jag ställde upp på intervjun gav jag därmed Vanvårdsutredningen tillstånd för att lagra och behandla personuppgifter i deras databas:
"När du deltar i utredningens intervjuer ger du också samtycke till databehandlingen av de uppgifter som finns i ditt intervjureferat."
Här finns "samtycket". Men då måste man väl även beakta vilken den faktiska informationen var samt hur referaten och uppgifterna till dem hanterades och behandlades?
 
Direktiven
Direktiven för Vanvårdsutredningen skiljer sig åt under dessa år som utredningen har malt på. Till exempel skulle intervjuerna kompletteras med akter 2007 men inte år 2010. I ett av direktiven skulle utredarna ta del av akter och vara tillgängliga för telefonkontakt om de intervjuade bröt ihop efter intervjun. Vi talar nu om posttraumatiska minnen som aktiveras på nytt.
Jag intervjuades i december 2008 och omfattas därför av direktivet för 2007, i vilket det står att: ”Utredaren ska intervjua alla som frivilligt kontaktar utredningen och dokumentera intervjuerna. Intervjuerna ska kompletteras med uppgifter ur arkivmaterial. De intervjuade ska erbjudas psykologiskt stöd i anslutning till intervjuerna. Utredaren ska sammanställa och dokumentera de erfarenheter som framkommer på ett sådant sätt att de kan bidra till att liknande förhållanden inom den sociala barnavården kan undvikas i framtiden.”
 
Ibland borde man avstå från att utreda. I synnerhet när tillräckliga kunskaper och insikt saknas.
Utredarna i mitt fall lyckades i alla fall med att inte läsa handlingar jag lämnade till dem. De klarade inte ens av att skriva ett referat till formen eller sammanställa det på ett korrekt sätt. Det fanns så många fel att jag fick ge upp och låta en del sakfel vara kvar.
 
Självmord och direkta självmordsförsök
Av de 866 intervjuade i Vanvårdsutredningen har självmord och direkta självmordsförsök ägt rum. Vidare, andra dödsfall finns rapporterade och på sannolika grunder stressutlösa. Våren 2011 var 15 stycken av de intervjuade inom Vanvårdsutredningen avlidna. Ingen har tagit ansvar för detta utan man sveper bort dessa händelser med begreppet ”frivillighet”!
De intervjuade skulle erbjudas psykologiskt stöd i anslutning till intervjuerna, men det står inte antal gånger i direktiven. Kan undra vem som bestämde max 12 gånger och sen kastades man ut med badvattnet.
Vi är nog många som både tänkt på självmord och försökt också, när myndigheternas fortsatta förmynderi har haft noll spärr. Fortfarande särbehandlas vi. Även på regeringskansliet.
 
Obefintlig hjälp med aktmaterial
Är det ingen som har undrat varför plötsligt så många vanvårdade söker ut akter just nu när Vanvårdsutredningen är avslutad?
Vi sveks när det gällde att hjälpa oss med aktmaterial. Gruvligt. I den fullmakt som vi skrev på lovades vi skriftligen hjälp med att söka våra akter. Det var ju en av anledningarna till varför många av oss skrev på fullmakten!
På det blev metoden intervju även bristfällig, när man valde att endast göra stickprov på 128 av 866 intervjuer. Vanvårdsutredningen med särskilde utredare Göran Johansson i spetsen har därmed vinklat sanningen angående aktmaterial! Sanningen är den att detta förfarande valdes medvetet.
På socialchefernas hemsida år 2010 intervjuades fd socialchef och särskilde utredare Göran Johansson. Det påstås om utredningen: "Man kompletterar intervjumaterialet med arkivmaterial. Man tittar på allvarliga övergrepp och handlingar."
Som redan skrivet i del 1, allvarliga övergrepp är ännu inte kartlagda i sin helhet.
På frågan:” Följs alla intervjuer upp i arkiven?” svarar Göran Johansson: ”Nej, men det görs stickprov. Dokumentationen av vanvård hos socialtjänsten ingår inte i analysen pga. resurser, stickprov har gjorts där visar att det brister.” länk
Kanske Vanvårdsutredningens team inte känner till att Sverige är det land i världen som har folkbokfört längst och på alla möjliga sätt. Det finns många andra ställen att söka akter ur, utöver i kommunernas arkiv om man vill bekräfta skador och övergrepp. Den svenska sterilitetsutredningen visade heller inte på försvunna akter eller dålig journalföring.
 
Särskilde utredaren i media
Särskilde utredare Göran Johansson har förekommit mycket i media, väl noga med att både synas och höras, inkluderat hans plumpar. Vanvårdsutredningen har han även ventilerat på sin blogg, eller rättare sagt sitt ego. När har han haft tid till att verkligen sköta utredningen?
 
I ett e-mail till mig hävdar han att han och hans team har gjort vanvården känd bland allmänheten.
Han har uppenbart ingen aning om att många har känt till problematiken kring socialtjänsten, fosterhem och institutioner länge. Ur flera perspektiv och av olika skäl förstås.
Der Spiegel skrev om svenska barn Gulag redan på 80-talet. Liksom man ville tona ner Geijer-affären ville man på hög nivå förhindra att sanningen om svensk Socialtjänst kom fram.

Utredningen utan insyn
Var står vi idag när forskningen äger rum inom regeringskansliet och så kallade särskilda utredare kan handskas med uppgifter utan insyn?
Jag är i alla fall inte förvånad över varför de objektiva och duktiga forskarna försvann och ännu försvinner från Sverige, när signaler skickas ut att man på regeringskansliet tar hand om ”forskningen”.
Vem är och kan vara nöjd med en utredning som det finns noll insyn i?
Tydligen både regeringen och oppositionen.
Upprättelseutredningen fick heller inte ta del av Vanvårdsutredningens material, vilket ytterst ledde till att mycket viktiga frågor i Maria Larssons direktiv inte kunde besvaras och var till ytterst nackdel för många av oss som hade fått våra liv förstörda.
Å andra sidan föreföll inte tjänstefolket inom Upprättelseutredningen heller bry sig om detta faktum.
 
Kräv granskning
Nedräkningen blev ett hån för många. Till och med utställningen ”Hitta hem” är ett hafsverk.
Riksdagens talesman Per Westerberg bad om ursäkt för bristande tillsyn å Sveriges vägnar. Han utsöndrade att det fanns sakliga skäl till att vi tvångsomhändertogs och att samhället därför hade en skyldighet att ta hand om oss. Jag tänker då inte tacka honom för att han slog mig under bältet. Han kunde inte ha kränkt mig mer.
På alla dessa kostsamma utredningar krävs nu en ytterligare utredning om vilka beviskrav som ska gälla för eventuell ersättning. Anser man inte att Vanvårds- och Upprättelseutredningen håller?
Kräv granskning av Vanvårdsutredningen och stoppa att materialet används på både osakliga och outredda grunder. Framför allt av ekonomiska skäl.
Vidare, förhindra att de tjänstemän i utredningarna, som på luddig forsknngsgrund dessutom, använder oss i sina karriärer.
Det är det minsta man kan begära av Staten Sverige!